Har NPF blivit vanligare – eller upptäcker vi fler?

Har det verkligen blivit så mycket vanligare? Frågan dyker upp när fler barn utreds, vuxna får en förklaring sent i livet och diagnoser blir en del av vardagsspråket. Men det finns flera frågor gömda i den enda meningen: får fler diagnos, känner fler igen svårigheterna eller har svårigheterna själva blivit vanligare?

Det säkra svaret är att fler har fått registrerade adhd- och autismdiagnoser i Sverige. Hur mycket detta motsvarar en förändring av svårigheterna i befolkningen är mer komplicerat. Socialstyrelsen skriver i oktober 2026 att ökningen av adhd-diagnoser inte har någon enkel förklaring. ¹

NPF är flera tillstånd och flera sorters statistik.

NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och används som samlingsbegrepp för bland annat adhd, autism och Tourettes syndrom. De är olika tillstånd som kan förekomma hos samma person. En utvecklingskurva för adhd kan därför inte användas som kurva för all NPF. Diagnosandelarna går inte heller att bara lägga ihop till ett antal unika människor. ^{2, 8}

Ett diagnosregister räknar dem som kommit med i vårdens registrering. Det säger något om upptäckt och bedömning, men fångar inte automatiskt alla som har motsvarande svårigheter. En studie som frågar ett befolkningsurval om symtom undersöker en annan sak. Ingen av metoderna blir begriplig utan att vi vet vilka människor, åldrar och år den omfattar. ^{3, 5}

Ja, diagnos- och läkemedelskurvorna har stigit.

Socialstyrelsen uppskattade att 10,5 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna mellan 10 och 17 år hade en adhd-diagnos 2022. Beräkningen byggde på läkemedels- och diagnosdata. Det är ett daterat exempel, inte en ny mätning av alla barn 2026. ³

I samma rapport förekom talen 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor som en villkorad framtidsberäkning. De var inte uppmätta andelar. Sådana skillnader försvinner lätt när en siffra vandrar från en rapport till en rubrik. ³

Ett annat exempel gäller läkemedel: 9,1 procent av pojkarna mellan 10 och 14 år hämtade ut adhd-läkemedel 2024, jämfört med 6,6 procent 2020. Det visar en ökning av uttag i just den gruppen. Det betyder inte att lika stor andel av alla barn har adhd eller att varje person tog läkemedlet dagligen. ⁴

Att dessa kurvor stiger är alltså belagt. Men de berättar ännu inte varför. För det behöver vi andra frågor och andra undersökningar.

Symtomkurvan kan se annorlunda ut.

En svensk studie publicerad 2015 jämförde autismdiagnoser med föräldraintervjuer om barns symtom. I de undersökta årskullarna, födda 1993–2002, ökade de registrerade diagnoserna. Andelen med höga poäng i intervjun visade däremot ingen tydlig trend. Forskarna såg det som stöd för att förändrad diagnostik och registrering kunde förklara mycket av den då observerade ökningen. ⁵

En annan svensk tvillingstudie jämförde adhd-skattningar genom föräldraintervjuer med olika årskullar av nioåringar under åren 2004–2014. Där sågs ingen statistiskt säker ökning över den höga symtomgränsen. Däremot ökade mildare symtom och genomsnittliga skattningar något. Den registrerade diagnosökningen var större. ⁶

Studierna hjälper oss att skilja mellan företeelser. De ger inte ett facit för utvecklingen ända fram till 2026, för vuxna eller för alla NPF-tillstånd. Att en trend inte är statistiskt säker betyder inte heller att forskarna har bevisat exakt noll förändring.

En ökning kan ha flera förklaringar samtidigt.

Ökad kunskap kan göra att svårigheter upptäcks hos personer som tidigare inte blev förstådda. Även hur vården bedömer och registrerar spelar roll. Socialstyrelsens aktuella adhd-information lyfter dessutom att höga krav på fokus och anpassning kan bidra till att fler känner igen sig i diagnosen. Det betyder inte att kraven i sig har visats orsaka adhd. ^{1, 5}

För autism visar en svensk registerkartläggning att ökningen av nya registrerade fall mellan 2010 och 2023 var särskilt stor bland flickor i åldern 10–17 år. Förbättrad kunskap diskuteras som en möjlig förklaring. Rapporten kan inte slå fast hur stor del av ökningen den står för. ⁷

Även begreppen behöver följa med över tid. En ny registrering är inte samma sak som att ett utvecklingsrelaterat tillstånd började just det året. Och när sättet att hitta och beskriva människor ändras blir jämförelsen mellan då och nu svårare. ⁷

Det finns ingen säker procentsats för hela förklaringen.

Underlaget här låter oss inte dela upp ökningen i exempelvis en viss procent bättre upptäckt och en viss procent förändrad förekomst. Det räcker inte heller för att säga att hela ökningen är överdiagnostik eller att alla som nu får diagnos skulle ha missats förr.

För Tourette har vi inte verifierat någon jämförbar svensk nationell trend i den här genomgången. Därför får utvecklingen för adhd eller autism inte fylla i den luckan. Avsaknaden av ett sådant underlag visar varken att Tourette har ökat eller att förekomsten är oförändrad.

Det är också lätt att göra en enskild förklaring större än beläggen: skärmar, sociala medier eller en viss skolform. Källorna här ger inte stöd för att utse någon av dem till huvudorsak bakom hela diagnosökningen.

Statistiken avgör inte vem som behöver hjälp.

En diskussion om siffror kan vara viktig för vård och skola. Men en stigande kurva säger inte om just en människas bedömning är rätt eller fel, eller hur mycket stöd hon behöver. Den frågan kräver kunskap om personens situation.

Nästa gång du möter en dramatisk uppgift kan du börja med fyra saker: vilken diagnos, vilken ålder, vilket år och vilket mått? Då blir det lättare att skilja en verklig observation från en alltför stor slutsats.

Vi har blivit bättre på att sätta namn på en del svårigheter. Samtidigt återstår frågor om vilka som upptäcks, hur de bedöms och vilken hjälp som följer. Att hålla flera av dessa tankar i huvudet är mer användbart än att låta en enda kurva förklara allt. ^{1, 5}

Bara en fråga till: hur blev människor förstådda när dagens namn och utredningar inte fanns?