Är vi ensamma
i universum?

Tänk dig ett hav gömt under ett tjockt istäcke, långt från jorden. Ur sprickor i isen sprutar gas och små iskorn ut i rymden. En obemannad rymdfarkost har flugit genom utbrottet och undersökt materialet. Kan ett sådant iskorn hjälpa oss att hitta liv?

Platsen heter Enceladus. Det är en måne som kretsar kring Saturnus, planeten med de välkända ringarna. Precis som vår måne rör sig runt jorden rör sig Enceladus runt en planet. Men under dess isiga yta finns ett salt hav som sträcker sig runt hela månen. 1

Det fick forskarna veta med hjälp av Cassini, en rymdsond: en obemannad farkost med kameror och mätinstrument. Gasen och iskornen som strömmar ut vid månens sydpol bildar en plym, ett utsprutande moln av material. Cassini flög genom molnet. Då kunde forskarna undersöka material från månens inre utan att borra genom isen. 1

Det är en av platserna där frågan om liv blir konkret. Den amerikanska rymdorganisationen NASA beskriver livet på jorden som det enda vi känner till. Forskarna letar både efter levande varelser, ämnen som liv kan lämna efter sig och signaler från teknik som någon annan kan ha byggt. 2

Vilka spår fanns i iskornen?

År 2023 berättade forskare om ett fynd i iskornen: fosfater, ämnen som innehåller grundämnet fosfor. På jorden behöver livet fosfor, bland annat till DNA – cellernas arvsmaterial – och för att hantera energi. Det gör fyndet intressant när vi letar efter platser där liv kan finnas. 3

Iskornen hade fångats upp i Saturnus E-ring, en av ringarna kring planeten. Enceladus fyller på den med material från sina utbrott. Fyndet gjordes genom att forskare gick tillbaka till Cassinis gamla mätningar; rymdsondens uppdrag hade avslutats 2017. 3

Det avgörande steget återstår: att hitta spår som bara kan förklaras av liv, snarare än enbart en plats där liv skulle kunna trivas. Vatten, energi och byggstenar ger oss en plats att leta. De berättar ännu inte vad som lever där.

Hur undersöker man en planet man inte kan nå?

En atmosfär är lagret av gas runt en planet. Jordens luft är vår atmosfär. När en avlägsen planet passerar framför sin stjärna kan lite av stjärnans ljus lysa genom gaslagret runt planeten. Gaserna fångar upp olika delar av ljuset. 5

Forskarna delar sedan upp ljuset efter våglängd, en egenskap som bland annat skiljer rött ljus från blått. Uppdelningen kallas ett spektrum. Delar som har blivit svagare kan avslöja vilka gaser ljuset har passerat genom. På så sätt kan vi få ledtrådar om en planet utan att åka dit. 5

Det gör atmosfären till ett möjligt spår efter liv. Men samma ämne kan ha flera ursprung. Reaktioner i berg och andra processer som inte kräver liv kan också bilda sådana gaser. Därför behöver forskare väga ihop gasernas mängder, kombinationer och planetens miljö. 6

Signalen som såg ut att komma från grannstjärnan

Den 29 april 2019 lyssnade forskare i riktning mot Proxima Centauri, den stjärna som ligger närmast solen. De använde Parkes, även kallat Murriyang: ett radioteleskop som fångar upp radiovågor från rymden i stället för att ta vanliga fotografier. Bland mätningarna dök en ovanligt smal radiosignal upp. Kunde den komma från någon annans teknik? 8

Det här är ett av sökandets svåraste problem. Vi försöker upptäcka teknik på stora avstånd med instrument som står mitt bland vår egen teknik. Ett spännande utslag är början på undersökningen.

Om någon svarar – hur länge måste vi vänta?

Ett ljusår är ett avstånd: den sträcka ljus färdas på ett år. 11 Radiovågor färdas lika snabbt som ljus i tom rymd, det som kallas vakuum. I räkneexemplet nedan får en signal tio år på sig att nå någon tio ljusår bort. Ett omedelbart svar behöver tio år tillbaka.

Avståndet påverkar alltså också vad kontakt skulle betyda. Även om någon lyssnar och vill svara kan en dialog sträcka sig över generationer. Att hitta liv och att kunna prata med det är två mycket olika milstolpar.

Var är alla?

Om det finns så många möjliga platser för liv, varför har vi inte upptäckt någon annan civilisation? Den frågan brukar kallas Fermiparadoxen. Med civilisation menas här ett samhälle som kan ha utvecklat teknik vi skulle kunna upptäcka. Vi vet att det finns många planeter. Vi vet betydligt mindre om hur ofta liv uppstår, utvecklar teknik och förblir möjligt att upptäcka. 10

Drakeekvationen är ett sätt att dela upp frågan i mindre frågor: Hur många planeter kan passa liv? Hur ofta uppstår liv? Hur ofta leder det till teknik, och hur länge går den att upptäcka? Det är en formel, men flera av talen vi måste stoppa in är okända. Därför kan den inte ge oss ett säkert antal grannar. 10

På den punkten finns det liv. Det vet vi eftersom vi själva är här. På andra världar försöker vi läsa tecknen utifrån.

Kanske blir nästa stora besked en kemisk analys av ett iskorn. Kanske gaser runt en planet som blir svåra att förklara utan liv. Frågan är stor, men vägen mot ett svar går genom små saker som går att undersöka igen.